En Aftonbladet Intervju Från 2006

Idag så “vårstädade” jag min dator. Den innehöll många kära gamla minnen men även gamla emails, demos och utdöda mjukvaruprogram som jag med ett leende raderade till evig glömska med en knapptryckning. Tidens tand skonar ingen, inte ens datasamhället. Hursomhelst… I min email hittade jag en gammal intervju från 2006 som jag gjorde med Tore S Börjesson på Aftonbladet. Vanligtvis när jag gör intervjuer så får jag ett utkast mailat till mig som jag läser igenom och ändrar lite av mina svar i, om de känns alltför oklara i sammanhanget. För mig känns det alltid viktigt att de jag menar är klart och tydligt så därför gör jag så.
Di Leva-Aftonbladet-Intervju

När jag satt där och läste igenom Aftonbladet artikeln signerad med Tore S Börjessons vassa men underhållande penna, så tänkte jag på vad fort tiden går och den enorma mängd intervjuer jag gjort sen jag började som artist. Det slog mig också att vad vi än säger, är eller gör så i evigheten är det bara som ett sandslott på stranden som i nästa sekund sköljs bort av evighetens vågor.

 

Inte för att jag tycker att det gör någonting. Det är det som är livets teater. Här idag, borta imorgon… Men eftersom det också finns ett kretslopp i evighetens kosmologiska upplevelse så tänkte jag i denna blogpost återvinna delar av denna “gamla” intervju. Så att alla ni som surfar här i denna del av internet kan få se att tid ändå bara är illusion. Så varsågoda här kommer en stunds Aftonbladet från 2006:

“Jesus gick i ena stunden på vattnet och i nästa stund förvandlade han det till
vin.
Jesus fick blinda att se, stumma att tala, förlamade att börja gå, döda att
uppstå.
I egenskap av Guds son säger det sig självt att killen var briljant. Men de krav
han levde upp till själv ställde han också på dig och mig. I Bergspredikan
säger han på frågan om vad som krävs för att nå himmelriket.
– Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
Är inte det väl mycket begärt av oss arma människor?
Man tappar lusten att ens försöka leva upp till det – eftersom det ändå är
omöjligt.
Min poäng: ett perfekt ideal kan provocera och verka direkt frånstötande. Men
här kommer tröst, Thomas Di Leva tror inte ens att Jesus själv klarade av att
alla dagar vara fullkomlig.
– Man går ju inte in så mycket på Jesus privatliv i skrifterna. Eller om man
läser om Buddha. Det skrivs om de tillfällen där han sa nånting när många
lyssnade eller gjorde nåt när många var där, men ingenting nämns om den där
onsdagen då han snubblade på särken…

– Ofta vill man vara så perfekt som möjligt i det man ger ut. Det gäller även
Aftonbladet, eller hur? Men sen finns ju alltid det som händer bakom ridån på
teatern.
Därmed är vi framme vid hans nya album – ”Hoppets röst” – som släpptes i
onsdags.
Det känns som han sjunger om det som händer bakom ridån hos oss alla. Det är

som att lyssna till en klok, livserfaren vän, som är öppen också med
nederlagen.

“Jag svek mitt sanna ideal
du menade inte det du sa
skrattet blev hårt
så vi blev själar bakom stål”
(”Hoppets röst”)

Eller ta den här refrängen från ett annat av spåren:

“Att vara kärlek
är inte att vara felfri
Att vara kärlek
är inte att vara perfekt”
(”Att vara kärlek”)

– Nånstans finns det en schablonbild av vad kärlek är, säger Thomas.
Men många gånger, om vi har en dålig dag, eller befinner oss i
en svår tid, så kanske det finns en vän som säger till oss: ”Ta det lugnt, du
är helt okej som du är.” Och det behöver vi. Det är det som är sanningen, att
vara kärlek är inte att vara perfekt.
Varpå han på typiskt Di Leva-sätt och med ett stort skratt vänder ut och in på
hela resonemanget.
Artisten bör göra både och: ibland personifiera de högsta idealen, ibland visa
på hur han misslyckas med att leva upp till dem.
– Jag kanske är mera perfekt i dag? Jag måste alltid säga emot, haha. Det kanske
är mera perfekt att inte vara perfekt? Vad är det för skillnad? Bägge bilderna
kan samexistera. För mig är det inte så att jag nästa gång inte skulle kunna
göra en skiva där jag är superperfekt. Det ena utesluter inte det andra, jag
vill att alla delar ska komma fram i mitt artisteri, och den här gången kom den
här delen fram.
Men det är ingen tillfällighet att den kom fram just nu.
– Det är ett tidsdokument och precis som du i Bellmans texter kan se var
nånstans han befann sig i sitt liv kan du se var jag befinner mig i mitt. Men
jag skriver alltid utifrån nåt slags universell synvinkel, vi sitter alla i
samma båt, vi har alla varit med om att vara nykära, om separationer, om att
nån i vår närhet dött, om att nån annan överlevt och så vidare. Jag skriver om
mig, men också om dig, om alla.

Thomas Di Leva har åstadkommit ett knippe starka och medryckande melodier på
”Hoppets röst” och han sjunger dem med en själfull röst som griper tag i
lyssnaren. Ta bara innerligheten i balladerna ”Tysta tårar”, ”Att vara kärlek”
eller ”Välkommen till jorden”.
Här finns också blivande livefavoriter av det jublande slaget. Det gäller inte
minst öppningsspåret ”Ingen kan köpa livet” – det första singelsläppet – som
garanterat kommer att välta konsertsalarna på den  stundande höstturnén.
Premiären sker den 8 oktober på rockklubben Debaser i Stockholm.
– Det är första gången jag kör med bandet inomhus på över tio år. De senaste tio
åren har jag kört akustiskt när jag spelat på konserthus och lirat med bandet
på festivaler på somrarna. De har övat utomhus i tio år, men nu tar jag in dem,
det kommer att bli tryck, säger Thomas Di Leva.
I dag är det riksdagsval. Det är ingen tillfällighet att hans skiva släpptes
samma vecka. Just nämnda ”Ingen kan köpa livet” är en av flera låtar som kan
ses som inlägg i debatten. Aldrig har så många trott att livet går att köpa,
men det är inte till salu för pengar.
– Jag vänder mig mot just det här att man tror att man kan köpa livet genom en
uppsättning kläder och accessoarer, genom att läsa rätt magasin eller vad det
nu kan vara. Har du rätt åsikter till stilen du köpt på stan? Vad ska man tycka
som rocker? Det finns säkert undersökningar på det. Eller ta och se på
valaffischerna. Det görs mätningar och undersökningar om vad man ska tycka på
dem också. Partierna köper åsikter. Vi gör allt för att undvika att hitta oss
själva. Vi är rädda för vad vi kan upptäcka.
Di Leva vill inte avslöja vad han tidigare röstat på eller vad han ska rösta på
den här gången, men han har ett partiprogram.
– Det kan låta naivt, men ytterst bör politik handla om att skapa lycka åt alla.
Ju fler lyckliga människor, ju fler visioner. Oavsett vad man är intresserad av
att förkovra sig i eller undersöka så ska det erbjudas vägar för det. Alla är
vi unika och det ska finnas tillräckligt med öppna vägar för varje individ. Men
vi har en tendens i dag, i det system vi lever i, att försöka stöpa alla i
samma form, att mäta alla med samma måttstock. Men alla kan inte mätas med
samma måttstock. En del går sönder av det. Eller rättare sagt: ganska många går
sönder av det. Och de blir fler och fler.
En som aldrig gått att mäta med gängse måttstock är naturligtvis Thomas Di Leva
själv.
När jag tittar igenom en intervju jag gjorde med honom 1999 hittar jag citatet
”Jag har bara nioårig grundskola och kan ingenting… Ändå gör jag allt!”. Men,
undrar jag, vore det svårare att bli Di Leva i dag?

– Mycket svårare. Det är ont om bra, små scener att spela på. Det finns färre
och färre mötesplatser. Man trodde ju att det skulle bli tvärtom med fler
radio- och tv-kanaler, istället har det gått åt andra hållet. Media har bara
gjort att det blivit mer och mer toppstyrt för varje år. Det är svårt att nå ut
i dag om du inte går via en talangtävling i tv eller nåt. Det är sorgligt. Du
är ung och vill bli sedd till varje pris och tvingas välja vägar du inte valt
om det funnits andra möjligheter. Det är ett övergrepp.
Följden blir inte färre artister. Men färre artister med djup och egenart. Det
är, påpekar han – och Di Leva är antagligen den ende på vår planet som skulle
använda det här exemplet som ett tecken på populärkulturellt förfall – precis
samma sak med gurkorna.
– De innehåller mindre vitaminer i dag för att man stressar fram dem. Det är
ofta så, att ungefär samma sak händer i olika delar av ett samhälle. Det är
samma automatik som råder. Kravet på snabba vinster styr. Visst, du kan stressa
fram en gurka, men hur god blir den? Vi får inte näringen vi behöver. Vi
utarmas. Det kan man överföra till kulturlivet, näringsfattig kultur utarmar
samhällskroppen”.
Tore S Börjesson
Aftonbladet

 

Vad kände ni? Var det som att åka i en tidsmaskin eller kändes det som vårt vanliga här och nu? Har ni själva några gamla intervjuer eller tidningsartiklar som ligger och väntar någonstans på att recyclas och återse dagens ljus med ett nytt perspektiv. Kommentera och berätta, eller ännu hellre klistra in en länk med er kommentar.
Tanken är fri…
Rymdkram*
Thomas